Standarden för Wendyhunden skrevs innan den första Wendyhunden var född. Jag visste ju vad jag ville ha för egenskaper och avlar på dem, dessutom kommer den största delen av Wendyhundarnas blod från en population med linjer jag har känt till och jobbat på under 18 års tid (Lunaliahunden).

Nu har Wendyhundarna börjat bli så pass gamla att jag börjat utvärdera dem. En del av dem träffar jag ju ganska ofta, antingen att de går på mina kurser, att jag brukar ta hand om dem hemma hos mig och/eller att jag ser dem på våra promenader som vi har första lördagen i månaden.

Jag tänker att om jag ser en genemsam trend som finns hos båda linjerna men inte redan står i varken Wendyhundens starndard eller hos Lunaliahunden, så är det läge att presentera den egenskapen som ett kännetecken för en Wendyhund. Och jag har sett ett första sådant drag nu! Ser det hos flera individer i olika styrka, men nästan alla har det i någon mån.

Det har med ljud att göra faktiskt! De flesta Wendyhundar har ett yl inbakat i sina skall när de skäller för att de är uppspelta/glada.

Det är inte så att det är hundar som ylar ofta (som urhundarna), utan mer att skallet och ylet blivit integrerat så att ex slutklämmen på skallet blir till ett yl. Ett riktigt yl!