Anlagen för en viss egenskap förekommer alltid i par. Det ena anlaget i paret kommer alltid från mamman och det andra kommer alltid från pappan.

Ibland så har anlagen i ett anlagspar samma information och behöver då inte ”komma överens” om vilken av anlaget som ska få bestämma/ ge sig i uttryck hos hunden.

I andra fall bär de på olika information och då behöver det finnas en strategi och en regel som bestämmer exempelvis vilket av anlagen som ska komma i uttryck, om endast det ena ska göra det, om båda ska göra det och i sådana fall i vilken grad.

Olika egenskaper har lite olika struktur/regler om hur denna överenskommelse inom anlagsparen ska se ut.

Exempelvis, när det kommer till storlek så går de två anlagen halva vägen var så att båda anlagen i anlagsparet får uttrycka sig lika mycket. När det istället kommer till om hunden ska bli svart eller chokladbrun (om hunden i fråga har ett anlag i ett anlag som säjer att den ska bli svart men det andra anlaget säjer att den ska bli chokladbrun) så är det det svarta anlaget som får uttrycka sig fullt och det bruna anlaget får stå tillbaka.

Dessa olika regler/strukturer/ överenskommelser, dvs om man ska ha en strikt hierarki där ett av anlagen tar över, om man ska gå halva vägen var, om man ska samarbeta med även andra anlagspar eller annat kallar vi för arvsgångar.

När vi talar om arvsgångar så talar vi om hur en viss egenskap nedärvs. Alla egenskaper nedärvs inte på samma sätt.

Insyn i vilka egenskaper som nedärvs på vilket sätt, dvs vilka egenskaper som använder sig av vilken arvsgång är en stor hjälp när vi ska kunna förutsäga hur en kull blir.

I menyn uppe till vänster kan du klicka på respektive arvsgång för att läsa om dem och få exempel på vilken arvsgång vilka egenskaper har. 

Strikt hierarki

Här har vi den arvsgången som de flesta av oss lyckades lära oss någorlunda på någon biologilektion på högstadiet.

Den här strategin bygger på hierarki, där det ena slags anlaget i ett anlagspar alltid är dominant över det andra anlaget i paret som är avvikande/recessivt.

Det är vedertaget att förkorta ett anlag med en bokstav och att vi gör det genom att benämna det dominanta anlaget med stor bokstav och det recessiva anlaget med liten bokstav.

Egenskapen svart pälsfärg är dominant över egenskapen brun pälsfärg (det finns recessiva anlag för svart pälsfärg, men här beskriver jag det vanligaste anlaget till svart pälsfärg)

Låt oss härmed kalla svart pälsfärg för S (stor bokstav) och brun pälsfärg för b (liten bokstav).

Om en hund har anlagsparet SS är hon homozygot för anlaget. Hon är själv svart och det enda hon kan ge vidare till sin avkomma är S

Om en hund har anlagsparet Sb är hon också svart, men heterozygot för anlaget. Till hälften av sina avkommor kommer hon ge vidare S och till hälften av dem ger hon vidare S.

Den första hunden SS ger också vidare båda anlagen i anlagsparen, men där finns ju inget annat än just S

Så hur blir det då två hundar kombineras? Här kommer exempel där båda föräldrarnas genotyp finns utanför ett rutmönster och där det statistiska utslaget visas som fyra valpar (alternativt 25% av kullen).

Här har vi resultatet av en SS-förälder x en SS-förälder, dvs SS x SS:

Bild kommer

Se färgerna på S:en, där kan du se att tiken ger hälften av sina S (de gröna) till hälften av sina avkommor och resterade S (de röda) till den andra hälften.

Likadant med hanen; han ger sina lila S till hälften av avkommorna och sina röda S till den andra hälften

I det här exemplet blir 100% av avkommorna svarta. Alla valparna blir homozygota för svart vilket i sin tur betyder att om de blir föräldrar någongång så kan de endast ge just svart (S) till samtliga av sina avkommor.

 Så tar vi ett exempel där ena föräldern är SS och den andra är Sb,

dvs SS X Sb:

Bild kommer

Vad hände här då? Jo precis som innan så ger varje förälder den ena bokstaven till hälften av avkomman och den andra till den andra hälften.

Varje valp har alltid en bokstav från vardera föräldern i sitt anlagspar/genpar.

 Och resultatet: 50% av valparna blev SS och 50% av valparna blev Sb

Den första gruppen SS är homosygota för svart och kan i sin tur endast ge svart till sina valpar om de en dag själva skulle bli föräldrar.

 50% av valparna blir istället Sb heterozygota. De blir svart (S) eftersom det anlaget är dominant över brunt(b). Den här bokstavskombinationen som berättar vad hunden bär på , ex SS eller Sb kallar vi för hundens genotyp för detta anlag. SS är en slags genotyp och Sb är en annan slags genotyp. Sedan finns det något som heter Fenotyp. Fenotypen är det som hunden visar upp och i detta exempel ger såväl genotypen SS som genotypen Sb fenotypen Svart.

Om dessa valpar med genotypoen Sb blir föräldrar framöver kommer de, precis som sin pappa i detta fall, ge hälften av sin avkomma ett S och den andra hälften ett b

Vi går vidare:

Nu gör vi en kombination där båda föräldrarna är Sb. En sådan kombination benämns Sb x Sb:

Bild kommer

25% av avkomman blir SS

50% av avkomman blir Sb

25% av avkomman blir bb

 Det som benämns här ovan är genotypen

Till fenotypen blir hundarna SS och Sb svarta, vilket betyder att 75% av valparna fortfarande är svarta även om de som är Sb kan ge vidare både S och b till sina valpar (hälften får S och hälften får b)

25% av avkomman blir bb, dvs homozygot för b och blir då bruna.

Vad gäller recessiva anlag så krävs de alltså i dubbel uppsättning för att hundarna själva ska få egenskapen (såsom brun i detta fall)

Nu gör vi en kombination där den ena föräldern är Sb och den andra är bb. 4

Kombinationen benämns Sb x bb:

Bild kommer

Här blev 50% av avkomman Sb

Dessa är svarta men bär på brunt

50% blev bb

Dessa är bruna och bär bara på brunt

Så här långt förstår du kanske att en hund som är svart alltid har minst en gen för svart. Hon kan inte dölja ett dominant anlag eftersom det alltid syns på henne att hon har det. Det finns få undantag, då egenskaper som bottnar i andra genpar gör att det blir svårt att se att hunden har det dominanta anlaget, men detta är just ett undantag.

Om ett sjukdomsanlag är dominant så blir det lätt att avla bort det genom att helt enkelt låta bli att använda den sjuka hunden i avel.

Om ett sjukdomsanlag istället är recessivt är det betydligt svårare eftersom hunden kan bära på det (liten bokstav) även om hon är frisk.

Det sista exemplet blir här kombinationen: bb X bb, dvs en brun hund som paras med en annan brun hund: 

Bild kommer

Här blir 100% av valparna bruna. Det enda de kan ge till sina eventuella valpar är b

Några tankar:

Alla anlag har som strategi att ta sig vidare till sin avkomma.

 Dominanta anlag når sitt mål på kort sikt, men kan välja och väljas bort av naturligt urval (i naturen) eller selektiv avel.

 Recessiva anlag har inte mycket att säja till om på kort sikt, de måste vänta på att träffa sin ”själsvän” (ett likadant anlag) , ibland under många generationer, innan de kan ge sig i uttryck i hundens fenotyp. När de väl är där så har de dock ”all mark” över den egenskapen.

Vad gäller vissa egenskaper så går de två anlagen i anlagsparen halva vägen. De bestämmer lika mycket och resultatet blir någonstans emellan.

Storlek är ett typiskt exempel på intermediär nedärvning hos hund.

Ibland är ett anlag dominant över det andra anlaget i anlagsparet, men inte helt och hållet, då talar vi om ofullständig dominans.

Det dominanta anlaget slår igenom på avkomman, men inte med lika stor kraft.

”Poly” betyder ”flera”.

Ibland krävs samarbete från ett stort antal gener (flera anlagspar/genpar) för att få en viss egenskap. I de fallen ger ett anlagspars ”mandat” inte så mycket resultat, men i kombination med andra ”nycklar” från andra anlagspar så kan en viss egenskap slå igenom.

Höftledsdyplasi är ett exempel på en defekt (en egenskap) som nedärvs polygent

Modifierare:

Modifierare är gener som ibland också kallas för ”hjälpgener”.

De påverkar i större eller mindre grad uttrycket av en viss egenskap.

.

Precis som anlagen/generna samverkar i par så gör även kromosomerna det.

Bland kromosomerna finns också könskromosomerna som bla bestämmer om hunden ska bli en tik eller en hanhund

Den honliga kromosomen benämns som X-kromosomen

Den hanliga kromosomen benämns som Y-kromosomen

(det gäller inte alla djur, hos ex fåglar så är det tvärtom!)

Könsbunden nedärvning handlar oftast om anlag som sitter på X-kromosomen eftersom denne innehåller betydligt fler anlag än Y-kromosomen.

Ändå är det oftare hanar som drabbas av könsbundna sjukdomar vilket kan tyckas vara lite förvirrande.

Ett typsikt exempel är den vanligaste formen av blödarsjuka som bara hanar kan få (det finns undantag, som med allt i stort sett)

En hona är XX medan en hane är XY. Hanen kan alltså få anlag som är belägna på X-kromosomen eftersom de har en X- kromosom.

På X-kromosomen kan det, såväl hos hondjur som handjur finnas ett visst anlag som bara kan komma i uttryck i fenotypen om det INTE finns ett annat anlag i den andra X-kromosomen som förhindrar det.

Och hos en hane finns inte den andra X-kromosomen.

Så vad gäller ex blödarsjuka (den vanligaste typen som är just könskromosombunden) så kan både tiken och hanen nedärva det, men endast hanhunden kan drabbas av själva sjukdomen, dvs få egenskapen i sin fenotyp.