<< Tillbaka till menyn "Projektet"

Hur och varför det började (ena sidan av det)

 

Jag som driver den här sidan och det här projektet heter ildiko Algemo. 

Jag har min bakgrund i den vedertagna hundvärlden både som hundinstruktör, utövare av hundsporter och inom avel. 

 

Jag började att föda upp inom SKK- Belgisk vallhund.

Jag hade gått vanliga uppfödarutbildningen men sen kom AfBv att skapa en rasspecifik utbildning och det var när jag gick den som jag började förstå att jag inte hör hemma där.

Vi hade en del problem med mentalitet...hundar som var veka på ett sätt men också skarpa. Dålig kombo men jag trodde jag skulle få hjälp med sådant om jag gick uppfödarutbildning via avelsföreningen (rasklubben), jag hade ju sett att andra Belgare tenderade att vara sådana.

Jag tänkte då som ”alla andra”, dvs jag väljer ut de hundarna som passar mig.

Men det är ju så att jag var beroende av de ledande uppfödarnas kultur eftersom de är dessa som bestämmer hur en ska prioritera i avel.

Det visade sig dock att dessa (för de var de som ledde utbildningen) var mer intresserade av ”inte för markerat stop”, ”tillräckligt intensitet i färgen” osv än om man skulle kunna ta in en hund i t-banan utan att riskera att de klipper eller att hundarna skulle kunna vara i samma rum som barn som rör sig snabbare än i slow motion.

Och detta med släktskapsgraden. Även många extremt erfarna uppfödare trodde att bara man eliminerar sjukdomsanlagen så är det hur lugnt som helst med ”linjeavel”.

Och jag försökte ”Med detta med MHC då?” och ”Om vi selekterar så hårt så kommer det ju upp nya sjukdomar”. Men nej, jag fick liksom ingen kontakt.

Jag var redan då också sjukt trött på konkurrensbedömningar på utställning.

Jag förstår än idag inte vitsen utan ser bara att om en schäfer ska se ut ”ännu mera schäfer” än andra schäfrar, en mops ”ännu mer mops” än andra mopsar osv så blir det ju inte bra.

Plus att det tar så mycket fokus från mentalitet och hälsa.

Alla säjer att de prioriterar mentalitet och hälsa, men i praktiken är det SUCH osv som syns. Det är det valpköparna ser.

Jag var (och är) också uppgiven i frågan om våra hundrasers bristfälliga genetiska variation och att så få uppfödare samt "etablissemanget" är villiga att att göra det som krävs i den omfattningen som faktiskt är helt nödvändig. 

 

Jag jobbade då som instruktör inom SBK (sedan 2007 har jag min egen hundskola istället) och då som nu möter jag ganska vakna hundägare som på allvar tror att deras hundar knappt kan bli sjuka för att föräldrarna är utställningschampions. Och då inte bara ägare till rena sällskapsraser utan även ägare till krävande raser som oftast är långt ifrån äg, första hund.

Jag blev handfallen.

 

Samtidigt utvecklades mitt intresse för djurunderstödd terapi och jag fick möjlighet att utvecklas där. .,...hade en Belgare som gick att ta in i skolor men hon valde vissa barn och inte andra. Så det var ej idealiskt. Började titta på andra raser att ha och ev föda upp...men kulturen var ju i princip samma överallt upplevde jag,

Hängde då mycket på genetica och fick förbjudna idéer om att para in annat.

Började diskutera med PE Sundgren. Han var den enda som förstod mig och ”orkade med mig”.

Jag berättade hur jag ville göra. Sätta upp en standard först, leta hundar sen.

Han sa att det nästan var omöjligt och visade på de utmaningarna jag skulle stöta på. Och min hobby blev i princip att försöka överbygga de utmaningarna.

 

Jag skulle behöva ha en hel anläggning med hundar och jag skulle ha svårigheter med att få en förutsägbar mentalitet.

Jag kom på ideer, ex att en skulle sälja hundarna med rätt att få utvärdera dem och leasa hundarna.

Han sa ”men detta då” och diskussionerna fortsatte. Helt underbar man, finns det sådana idag??

 

Hur som haver. När vi födde upp Belgare hade vi bilaga till köpeavtalet där vi fick rätt att kräva att hundarna skulle röntgas men att vi uppfödare då betalde halva summan.

En vacker dag tog SKK bort den möjligheten och det var droppen för mig.

 

Min vision var en inkännande, arbetsvillig hund med en stor portion ”will to please” (den typiska vallhunden so far) men jag behövde ju bättre miljöstyrka än de flesta vallhundar och just att de skulle vara mer allmänsociala så de inte bara valde ut några individer.

Jag tyckte beardisen hade det mesta av detta men många var för känsliga och jag befarande att även den specialklubben skulle vara mer intresserad av utställning.

Jag tänkte att vissa hundar i GRUPP 5 skulle kunna ge mig den miljöstyrkan jag sökte, men där finns ju många hundar som försvinner så fort de kopplas loss, som är för självständiga helt enkelt.

 

Jag började då studera linjer av polarspetsar som ev kunde vara mer föriga. Och jag hittade en linje och jag hittade en uppfödare som förstod mina tankar. Så jag köpte en sådan.

Jag lät para henne och hon vart dräktig med EN valp. En stor valp och primär värksvaghet...in till Bagis och kejsarsnitt.

När de hade skärt upp henne kom de in till mig och sa ”Vi har en bra nyhet och en dålig: Valpen lever och mår bra , men det är en tjuvparning för hon är svart”. Tiken mår också toppen. Hon har börjat vakna och vi kan se om valpen vill dia.

Jag sa att jag gjort det med flit, pappan ej var Samojed.

De försvann ett tag...kom tillbaka och sa att de måste ta bort livmodern för hon har livmoderinflammation. Jag sa att jag ville prova med antibioticum, men de sa att jag riskerade hennes liv. De fick då kastrera och jag fick i efterhand reda på hur samtalen gått i kafferummet då min brors flickvän gjorde sin praktik där den natten.

De hade sagt rakt ut att de skulle säja att hon måste kastreras, så att jag ej skulle göra om det.

 

På den vägen är det.

 

Jag har fött upp Lunaliahundarna sedan 2005 och förarbetet började på allvar ungefär 2010.

Lunaliahundarna kommer i två pälsvarianter, jag såg att båda fyllde sin funktion.

 

Ganska ofta sa jag nej till ganska passande familjer för att de inte hade jättestort intresse av att jobba med hunden utan mer att de tyckte de var mysiga familjehundar vilket de lätt blir om man har terapihundens balans av egenskaper som sina främsta kriterier.

Långhåren (de hundarna som har lång päls över hela kroppen) kan man klippa och då fäller de knappt...därför blev det en del allergiker som uppskattade dem.

Allt detta fick mig att se att det kunde finnas ett syfte att välja ut några soffliggare därifrån, para med sällskapshundar som inte fäller .

Har även börjat använda företaget allergenius och är i stånd att välja hundar som också har lågt allergen.

Där kom Wendyhundarna från det.

 

 

Och även att jag valde ut lite mer primitiva/urhundslika individer och parade dem åt det hållet istället. Det blev/blir Ailanul.

Ailabul är väldigt lika Lunaliahunden mentalt men ser mer ut som man kan tänka sig att hundar såg ut ganska kort efter att de blivit hundar.